Var hälsäd sköna morgonstund,som av profeters
helga mun är oss bebådad vorden!
Du stora dag,du sälla dag, på vilken himlens
välbehag ännu besoker jorden!
Unga sjunga med de gamla,sig församla jordens
böner kring den störste av dess söner.

Guds väsens avbild, och likväl
en mänskoson, på det var själ
må glad till honom lända,
han kommer, följd av frid och
hopp,
de villade att söka opp
och hjälpa de elända,
värma,
närma
till varandra
dem som vandra
kärlekslösa
och ur usla brunnar ösa.

Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin Anda,
förkunna oss sin Faders råd
och sötman av en evig nåd
i sorgekalken blanda,
strida,
lida
dödens smärta,
att vårt hjärta
frid må vinna
och en öppnad himmel finna.

Han kommer, till vår frälsning
sänd,
och nådens sol, av honom
tänd,
skall sig ej mera dölja.
Han själv vår herde vara vill,
att vi må honom höra till
och honom efterfölja,
nöjda,
höjda
över tiden,
och i friden
av hans rike
en gång varda honom like.