Jag är fattig bonddräng
men jag lever ändå.
Dagar går och kommer,
medan jag knogar på
harvar, sär och plöjer,
mockar, graver och bär,
går bak mina oxar, hojtar,
visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng
och jag tuggar mitt snus»
och när lördan kommer
vill jag ta mej ett rus.
Sen när jag blitt livad,
vill jag tampas och slåss,
vila hos en flicka
vill jag också förstås.

Så går hela veckan
alla dagar och år,
jag går med min lie
och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar
och jag hässjar mitt hö,
harvar, gnor och trälar,
och till sist ska jag dö.

Men då säger Herren:
Fattig bonddräng, kom hit’
Jag har sett din strävan
och ditt eviga slit.
Därför, fattiga bonddräng,
är du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng,
ska du vara mej när.

Sen så kommer söndan
och då vill våran präst,
att Jag ska i kyrkan
men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova
hela måndagen men
för en fattig bonddräng
börjar knoget igen.

Står där, fattig bonddräng,
invid himmelens port,
lite rädd och lessen
för de synder jag gjort.
Man ska inte supa,
hålls med flickor och slåss.
Herren Gud i himlen
är väl missnöjd förstås.

Och jag, fattig bonddräng,
står så still inför Gud,
och sen klär han på mej
den mest snövita skrud,
Nu du, säger Herren,
är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bonddräng,
nu får du vila ut.