Rönnerdahl han skurtar med ett skratt ur sin säng.
Solen står på orrberget somnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom, sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik, ur
alla gröna dungar hörs finkarnas musik, och
se så många blommor som redan slagit ut på ängen.
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vadorna.
Lycklig som en lärka uti majsolens sken,
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!
Kurre, kurre, kurre’ Nu dansar Rönnerdahl!
Kokò! Och göken ropar uti hans gröna dal
och se, så många blommor som redan slagit Ut
på ängen.
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Rönnerdahl han binder utav blommor en
krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadans.
Titta, ropar ungarna, Pappa är en brud
med blomsterkrans i håret och nattskjorta till
skrud!
Och se, så många blommor som redan slagit ut
på ängen.
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Rönnerdahl är gammal, men han valsar ändå!
Rönnerdahl har sörger och ont om sekiner.
Sällan får han rasta, han får slita för två.
Hur han klarar skivan kan ingen förstå –
ingen, utom tärnan i viken (hon som dök)
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan
slagit ut på ängen.
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.