Loven de grönska i sol kring alla vägar och
alla lärkor sjunga den långa vårens dag.
Hän genom hagar jag gångar som jag plägar en
stackars fattig spelman en speleman är jag.
Sol, sol, sol i de glimmande snår; sol, sol är det
var jag går, en speleman, en hjärteglad, en
speleman, en speleman är jag.

Ute i världen där tiga alla sånger
och glädjen är en fejla, som mist varenda sträng.
Går jag än ensam och sorgsen många gånger,
skall dock min visa klinga som lärksång över äng!
Sång, sång, sång ger mig lyckan igen,
sång, sång blir min följesven,
klinge därför visan min
som lärkesång, som lärksång över äng.

Kommen, I unga, när aftonsolen dalar
och alla byar rodna omkring vår klara sjö!
Låtom oss sjunga en visa, som hugsvalar
och alla våra sorger för himmelens vindar strö!
Glöm, glöm allt, som gör hågen så tung,
glöm, glöm, var blott glad och sjung
en låt som strör sorgerna ut,
strör sorgerna för himlens vindar ut!

Kan jag väl klaga, när i den gröna hagen
jag hör hur trasten spelar sin flöjt med raska tag.
Gökarna ropa den hela långa dagen,
och ängens alla blommor mig dofta till behag!
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det vart jag går,
en speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag!