Lille Carl, sov sött i frid,
ty du får tids nog vaka.
Tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö,
bäst man andas, skall man dö,
och bli mull tillbaka.

Sove lulla, lille vän,
din välgång skall oss gläda.
När du vaknar, skall vi sen
dig klippa häst och släda.
Sen små hus av kort – lull lull! –
skall vi bygga, blåsa kull,
och små visor kväda.

Mamma har åt barnet här
små guldskor och en guldkappa.
Och om Carl beskedlig är,
så kommer rättnu pappa,
lilla barnet namnam ger.
Sove lulla, ligg nu ner,
och din kudde klappa!